Försörjningsstöd i stället för pension

Kammarrätten i Sundsvall har i dom den 19 maj 2026 (mål nr 10751079-26) avslagit ett överklagande av socialnämnden i en kommun avseende försörjningsstöd. 

Den man som sökt försörjningsstöd hade flyttat till kommunen från Finland för några år sedan och försörjt sig huvudsakligen på en finsk pension. Efter en lagändring i Finland 2025 betalas sådan pension inte ut till personer som bor utanför Finland. Socialnämnden ansåg att mannen hade möjlighet att flytta tillbaka till Finland och därmed få försörjning genom den finska pensionen. Både förvaltningsrätten och kammarrätten kom till slutsatsen att även om den enskilde har en långtgående skyldighet att själv ordna med sin försörjning innan han kan få försörjningsstöd, är sådan skyldighet inte så pass långtgående att en sökande måste flytta till ett annat land för sin försörjning. 

För min del undrar jag hur Finland har motiverat att en finsk pension inte kan betalas ut till en person som har flyttat från Finland till ett annat EU-land. Det kan tyckas strida mot principen om fri rörlighet inom EU, men Finland har säkert utrett saken och kommit fram till tillräckliga skäl för lagändringen. 

Personligen kan jag tycka att det vore moraliskt riktigt av mannen i fråga att flytta tillbaka till Finland för att få försörjning av sin pension. Försörjningsstöd betalas av skattebetalarna i den svenska kommun där han bor nu. Kanske är det ändå juridiskt rimligt som båda domstolar har kommit fram till, att det rättsliga kravet på den egnes försörjning inte är så pass långtgående att han ska behöva flytta till ett annat land för sakens skull. Rätten kan sällan ställa lika höga krav som moralen. 

Det vore intressant om socialnämnden skulle överklaga och få prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. En dom där skulle klargöra hur pass stora krav en socialnämnd får ställa på den som söker försörjningsstöd i sådana här situationer. 

När avidentifiering inte riktigt fungerar

Högsta domstolen avgjorde genom beslut den 30 april 2026 (mål nr Ä 9551-24) en fråga om inskrivning av avtal om ändring i tomträttsavtal. 

Beslutet har fått namnet "Riksheraldikern" av Högsta domstolen. Det finns att läsa på internet, men av den versionen av beslutet framgår aldrig ordet "Riksheraldikern". Tomten som är föremål för tvisten om inskrivning betecknas där "X 23". Det går att anta att "Riksheraldikern" är kvartersnamnet och alltså en del av fastighetsbeteckningen. 

Jag frågade Högsta domstolen om jag kunde få ut en kopia på beslutet där ordet "Riksheraldikern" fanns med. Det fick jag. Det visade sig då att "Riksheraldikern" faktiskt var en del av fastighetsbeteckningen i form av kvartersnamn. 

Det blir litet konstigt, när Högsta domstolen ger sitt beslut beteckningen "Riksheraldikern", men sedan finns inte det ordet med i den version av beslutet som finns publicerad på internet. Avidentifiering är ofta bra, men med tanke på det namn som Högsta domstolen gav beslutet, fungerade inte avidentifieringen som den skulle i det här fallet. Förhoppningsvis går det att lära sig något av det här, för den som ska namnge något som ska avidentifieras eller som ska avidentifiera det. 

Långsam handläggning

Justitieombudsmannen kritiserar Polismyndigheten i beslut den 13 maj 2026 (dnr 3217-2026) för långsam handläggning av ärenden om utlämnande av allmänna handlingar. 

I ett ärende tog det drygt fem veckor innan Polismyndigheten ens påbörjade handläggningen av ärendet att lämna ut handlingar. Först efter sju veckor hade begäran hanterats. JO har under den senaste tiden fått många anmälningar om långa handläggningstider hos Polismyndigheten, när det gäller begäran om allmän handling. JO anser att myndigheten snarast måste komma till rätta med situationen. 

Det är berättigad kritik som Polismyndigheten får. Min enda synpunkt är att kritiken hade kunnat formuleras ännu skarpare. Rätten att ta del av allmänna handlingar är grundlagsstadgad och en fundamental rättighet. Det duger inte att ha flera veckor långa väntetider innan handläggning ens påbörjas i ett sådant ärende. 

Om jag vore jurygrupp

Om jag vore jurygrupp i årets Eurovisionssångtävling, vore det följande mina röster. Det brukar jag göra.

1. Tyskland 

2. Cypern

3. Rumänien

4. Österrike

5. Finland 

6. Norge

7. Serbien

8. Frankrike

10. Italien

12. Polen

Varumärkestvist om namn på seriefigur

Det är en pågående upphovsrättslig tvist mellan en polsk vapentillverkare och Les Éditions Albert René om varumärket Obelix. Tribunalen (EU:s underrätt) har nu upphävt ett beslut av EU:s myndighet för immaterialrätt, ett beslut som sade att den polska tillverkaren fick ha kvar varumärket.

Det lär bli intressant att se hur tvisten slutar. Det borde vara Les Éditions Albert René som går ut med segern, kan jag tycka.

Onödigt förslag till namnbyte

Regeringen föreslår i en lagrådsremiss lagändringar för att stärka domstolarnas självständighet. Det är i huvudsak bra förslag. Huvudintentionen att stärka domstolarnas oberoende är givetvis bra.

Ett dåligt förslag är att byta namn på Domstolsverket till Domstolsstyrelsen. Flera remissinstanser motsätter sig också detta förslag, se lagrädsremissen s. 51. 

Byte av namn på myndigheter bör i största möjliga mån undvikas. Sådana namnbyten leder ofta mest till förvirring för medborgarna, som kan bestå i flera år. Namnbyten innebär också kostnader, även om det är av engångskaraktär. Det föreslagna namnet på myndigheten skulle också kunna leda till tanken om att Domstolsstyrelsen skulle styra över domstolarna, vilket både Domstolsverket och Kammarrätten i Göteborg påpekar. Namnet kan också komma att blandas ihop med den styrelse som myndigheten föreslås ha. 

I den del som avser namnbyte anser jag att namnet Domstolsverket bör vara kvar så som det är, även om myndigheten kan få vissa ändrade uppgifter. Det finns inte tillräckliga argument för något så onödigt som detta namnbyte. 

Kvittning

Nu i veckan vann regeringspartierna och Sverigedemokraterna en omröstning i riksdagen i en viktig fråga. Det är i sig inget konstigt. Liknande omröstningar har utfallit på samma sätt hela den här mandstperioden.

Det speciella de här gången, var att oppositionen hade räknat med att vinna. De hade övertalat två politiska vildar invalda i riksdagen som sverigedemokrater att rösta på oppositionens förslag. Oppositionen förlorade ändå, för att Sverigedemokraterna tog in två ledamöter som annars skulle vara utkvittade och lät dem rösta.

Det finns många regler i och för riksdagen. Det finns också många frivilliga överenskommelser och mycket hedersamt agerande som kompletterar regelverket. Allt kan inte vara styrt av regler, vi behöver överenskommelser och hederlighet också.

En frivillig, hedersam överenskommelse är den mellan varje riksdagsledamot och de väljare som har röstat in ledamoten genom att rösta på det parti ledamoten kandiderade för. Denna överenskommelse är att ledamoten ska företräda sitt partis politik. En ledamot som lämnar sitt parti, bör därför också lämna riksdagen. 

En annan frivillig överenskommelse är kvittningssystemet i riksdagen. Det är en överenskommelse mellan partierna i regeringsunderlaget å ena sidan och oppositionen å andra sidan. Om en av sidorna har ledamöter frånvarande, kvittar den andra sidan ut proportionerligt lika många ledamöter. Resultatet ska bli att majoritetsförhånnadena i riksdagen består.

Inför den aktuella omröstningen i riksdagen hade oppositionen kommit överens med två ledamöter i riksdagen om att de två ledamöterna skulle rösta med oppositionen. Dessa ledamöter valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna, har lämnat partiet, men har inte lämnat riksdagen. Oppositionen hoppades alltså på att utnyttja de två ledamöterna. Detta för att de ledamöterna inte fullföljt sin överenskommelse med väljarna och lämnat riksdagen när de lämnat sitt parti.

Kvittningssystemet hade utnyttjats den här dagen, men utan att ta hänsyn till de ändrade majoritetsförhållandena som uppstått genom de två partilösa ledamöterna. Då valde Sverigedemokraterna att justera det, genom att låta två annars utkvittade ledamöter rösta i den aktuella omröstningen. 

Resultatet blev i strikt mening ett brott mot kvittningssystemet. Samtidigt innebar resultatet att den från början förväntade majoriteten vann omröstningen. Kvittningssystemets grundläggande syfte uppfylldes därför.

Det hedersamma hade varit en riksdag där ledamöter som lämnat sitt parti också hade lämnat riksdagen. Då hade kvittningssystemet kunnat fungera så som det är tänkt. Omröstningen hade fallit ut till regeringens och Sverigedemokraternas favör ändå. Vi hade sluppit höra dåliga förlorare från oppositionen som hade klagat på faror för demokratin för att de inte hade lyckats utnyttja två politiska vildar i riksdagen och kvittningssystemet, för att rösta igenom oppositionens förslag.