Gustaf Adolfsdagen i dag ger mig funderingar över gamla tiders storpolitik. Liksom andra historiska personer, måste Gustaf II Adolf bedömas efter etik och moral i sin egen tid. Han slogs givetvis för svenska maktambitioner, men även för sina protestantiska trosfränder i norra Tyskland. Det är rätt att betrakta honom som en frihetshjälte. Samtidigt är hela Västeuropas historia under 1500- och 1600-talet ett tragiskt exempel på när folk som hellre borde samarbeta börjar bråka. Reformationen var en välbehövlig förändring av kyrkans lära, den ledde till förbättringar även i katolska kyrkan, exempelvis då avlatsbreven avskaffades. Det bästa hade ändå varit om både protestanter och katoliker hade haft en mer försonlig syn på varandras idéer, så att västkyrkan hade kunnat förändras på ett balanserat sätt och förblivit odelad.
Det är i och för sig svårt att spekulera i hur världen skulle ha sett ut med en odelad västkyrka. Förmodligen inte väldigt annorlunda mot hur den blev. Maktambitionerna hos de olika länderna i Europa hade varit desamma, men hade motiverats på andra sätt. Den industriella revolutionen, med alla dess välsignelser, hade kommit ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar