Mycket bättre

Kära hustrun: – Han [Håkan Hellström] borde vara med i "Så mycket bättre", men skulle inte ställa upp.

Jag: – Nej, det är klart, alla andra skulle ju göra hans låtar mycket bättre.

Kära hustrun: – Knäppis!

Svenskt körkort är ID-handling

Ibland får jag höra märkliga saker av olika personer. I går eftermiddagen fick jag höra av en man att han "på flera olika håll" hade fått höra att svenskt körkort inte är en identitetshandling. Jag fick försäkra honom om att hans sagesmän hade fel. Svenskt körkort är en identitetshandling i Sverige. Det är inte bara det att körkortet de facto ofta accepteras som id-handling, den är de jure (det vill säga enligt gällande rättsordning) en id-handling.

Det fastslogs redan 1970 i den statliga utredningen Körkort och körkortsregistrering att svenskt körkort av hävd har godtagits som legitimation (SOU 1970:26 s. 29). Denna hävd har kunnat upprätthållas i och med att regelverket och de myndigheter som har ansvarat för att utfärda körkort har följt med i utvecklingen av legitimationshandlingar. Det finns ett flertal olika myndighetsföreskrifter från olika myndigheter om giltiga id-handlingar, där körkort räknas upp i förteckningarna över giltiga id-handlingar.

Utomlands är det bara svenskt pass som är pålitligt, enligt internationella konventioner skall det erkännas. Inom EU och Schengenområdet duger också de nationella id-kort som Polismyndigheten utfärdar. Svenskt körkort är dock fullt giltigt som id-handling inom Sveriges gränser.

Det skulle rimligtvis krävas lag för att slå fast att körkortet inte längre, de jure, skulle vara giltig id-handling inom Sverige.

Storregioner - en lösning utan problem

Det är inte bra när politiker och statliga utredningar tar fram lösningar för något som inte är problematiskt.


En sådan lösning, som är en lösning för något där det inte finns ett problem, är förslaget om att slå ihop flera svenska län till så kallade storregioner. Det finns inga avgörande problem med våra nuvarande län, framför allt inga problem som kan lösas genom att lägga ihop länen till större enheter under namnet region.


Förändringar skall leda till förbättringar. En förändring som inte löser några problem ger inga förbättringar. Då blir de administrativa kostnaderna för att genomföra förändringen bortkastade pengar. Sammanslagningen till storregioner bör därför inte bli av.

Beviskrav i straffrätten

I den straffrättsliga processen ställs beviskraven på åklagaren högt. Det är viktigt för rättssäkerheten. Det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har begått ett brott, för att han (det är med stor övervikt män som fälls för brott) skall fällas.


Hässleholms tingsrätt har i dom den 1 september 2016 (mål nr B 675-16) fällt en man till ansvar för rattfylleri och för att ha framfört ett avställt fordon. Mannen friades dock för ansvar för olovlig körning. Han friades, därför att han påstod att han inte visste att han saknade behörighet att framföra den moped som han körde rattfull på. Han hänvisade till att han hade fobi mot fönsterkuvert, så även om han kunde ha fått brev från Transportstyrelsen om att han inte hade behörighet, hade han inte läst det.


Åklagaren anförde ingenting för att vederlägga den åtalades försvar avseende den olovliga körningen. Med tanke på det höga beviskravet i straffrätten, är det då rimligt att tingsrätten friar den åtalade från åtalet för olovlig körning. Försvaret må framstå som märkligt och svårt att bevisa, men ett påstående som framförs utan att åklagaren har något att säga emot det, kan ändå ligga till grund för en friande dom, om påståendet inte är uppenbart felaktigt. Det framstår inte av domen som att påståendet skulle ha varit det. Det är kanske snarare åklagarens val att inte på något sätt vederlägga försvaret som framstår som märklig.


Det kan hända att åklagaren överklagar domen i den del som gäller olovlig körning. Då kanske åklagaren kommer med invändningar mot försvaret och med bevis. Kanske kan hovrätten då fälla den åtalade för den påstådda gärningen. Än så länge är detta bara hypotetiskt.

Lamplagardag

Ibland är gatubelysningen tänd dagtid. Det beror ofta på att kommunen eller dess entreprenörer åker runt och ser efter vilka lampor som inte lyser och lagar dem.

Redan när jag var liten, kallade jag och mina syskon en sådan dag för lamplagardag. Jag sökte alldeles nyss på Google, men "lamplagardag" gav inte en enda träff. Nu funderar jag på om det finns något annat, vedertaget ord, eller om man skulle kunna införa "lamplagardag" i det allmänna språkbruket?

Frivillig militärtjänst är bättre än tvång

En statlig utredning kommer förmodligen att föreslå att värnplikten skall återinföras, i en något annorlunda form än tidigare.

Det här är ingen god idé. Alla arbetsuppgifter utförs bäst om arbetet är frivilligt. Värnplikt bygger på tvång. Det är bättre att låta dem som vill göra militärtjänst göra det, mot en god lön, än att ha värnplikt. Riket försvaras inte bra av personer som är omotiverade och tvingade att göra militärtjänst.

Färd i 108 km/h på 40-väg var inte vårdslöst

Trafiksäkerhet är viktigt. Motorfordon är tunga och kan framföras ganska snabbt, därför finns det också många och precisa trafikregler för att minska risken för olyckor, skador och dödsfall. Det är emellertid inte alla beteenden i trafiken som är vårdslösa, även om de innebär betydande överträdelser av vissa trafikregler. Den som kör i en hastighet högt över den tillåtna har ett beteende som typiskt sett kan leda till ansvar för vårdslöshet i trafik. Högsta domstolen har emellertid slagit fast (NJA 2001 s. 286) att det är omständigheterna i det enskilda fallet som är avgörande.


Hovrätten över Skåne och Blekinge har nyligen haft ett mål där den här frågan var aktuell. I sin dom den 29 augusti 2016 (mål nr B591-16) hade hovrätten att ta ställning till en händelse där den åtalade hade kört i 108 km/h på en väg där högsta tillåtna hastighet var 40 km/h. Körningen skedde på en väg med två filer i vardera körriktningen, bred mittremsa, gång- och cykelbanor en bra bit vid sidan om vägen och mer än tvåhundra meter före närmsta korsning. Sikten var god och det var litet trafik på vägen. Den polisman som mätte upp hastigheten hade själv bedömt att det inte var frågan om vårdslöshet i trafik.


I sin dom friar hovrätten den åtalade från ansvar för vårdslöshet i trafik och dömer honom bara till penningböter för hastighetsöverträdelse. Hovrätten skrev bland annat:

Omständigheten att en förare kör i 108 km/h inom tättbebyggt område på en väg där hastigheten är begränsad till 40 km/h innebär inte i sig att föraren orsakar en risk för trafikolycka. Såvitt har framkommit var omständigheterna i detta fall inte heller sådana att [den åtalade] genom sin körning gav upphov till en sådan risk.

Det är en klok dom som mycket väl lär stämma överens med det allmänna rättsmedvetandet. Fortkörning behöver inte i sig vara vårdslöst.


Det kan vara klokt att ha en hastighetsbegränsning som är så låg som 40 km/h även på en bred, fyrfilig väg som den där den här fortkörningen begicks. Om det ofta är mycket trafik på vägen, kan 40 km/h vara den hastighetsbegränsning som är bäst anpassad efter de normala trafikförhållandena på platsen. Samtidigt skulle väghållaren kunna överväga att ha en högre hastighetsbegränsning under sådana tider på dygnet då trafikintensiteten är mycket lägre än vanligt, kanske skulle det göra att fler valde att köra då i stället. Den aktuella fortkörningen inträffade förmodligen vid en sådan tidpunkt.