Provexemplar av registreringsskylt är inte allmän handling

Kammarrätten i Jönköping har i dom den 25 november 2025 (mål nr 2518-25) avslagit ett överklagande av en begäran att få ut provexemplar av en registreringsskylt som allmän handling från Transportstyrelsen. 

Provexemplaren hade lämnats in som en del i en upphandling av registreringsskyltar. Kammarrätten konstaterar att provexemplaren bär på viss information, men är inte informationsbärare på det sätt som normalt avses med en handling. Det som definierar provexemplaren är snarare tillverkningsmaterialet och dess egenskaper i övrigt. De har inget i sammanhanget meningsfullt betydelseinnehåll. De är därför inte handlingar i tryckfrihetsförordningens mening och överklagandet avslogs. 

Det är en vettig dom. När provexemplar av en vara lämnas in för en upphandling, är det material och därmed liknande egenskaper som är av intresse, inte något betydelseinnehåll så som en allmän handling har. Det skulle kunna finnas andra sätt att få del av provexemplarens egenskaper, om det behövs för att tillvarata rätt i ett upphandlingsärende eller liknande. Begäran av allmän handling är fel väg att gå. 

Upphävande av gamla föreskrifter

Regeringen har genom förordning beslutat att upphäva Vägverkets föreskrifter (VVFS 2005:75) om betalning av avgift för färd på Svinesundsförbindelsen. Föreskrifterna upphör att gälla vid utgången av januari 2026, vilket är ett vanligt sätt att formulera sig när det gäller upphävande av föreskrifter.

När en myndighet har utfärdat föreskrifter och dessa föreskrifter formellt fortsätter att gälla, men det föreskriftsmandat som myndigheten använde för att utfärda föreskrifterna inte längre gäller, måste de upphävas av regeringen. 

Under 2007 och 2008 arbetade jag på Vägverket, därefter övergick min tjänst 2009 till Transportstyrelsen. Redan vid den tiden förekom diskussioner om att upphäva de här föreskrifterna. Det är bra att det äntligen händer. 

Försäkringskassan får stå för bristande utredning om återkrav

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i dom den 2 december 2025 (mål nr 5108-24) slagit fast att Försäkringskassan får stå för att ett mål om återbetalning dit är dåligt utrett.

Förvaltningsrätten hade återförvisat målet till Försäkringskassan. Den enskilde överklagade och kammarrätten förklarade att i ett mål där talan är betungande mot den enskilde och bevisbördan ligger på myndigheten för att visa att det ska bli återbetalning, kan rätten avgöra målet i sak på befintliga underlag. Den bristande utredningen får då den återbetalningssökande myndigheten stå för. Försäkringskassan överklagade, men HFD kom fram till samma slutsats som kammarrätten. 

Det är en bra dom på flera sätt. Framför allt understryker den att en myndighets bristande utredning om återbetalning får myndigheten stå för. Dessutom innebär den processekonomiska fördelar, återvisning av mål tar längre tid än om rätten avgör målet på befintliga underslag, den tidsutdräkt och kostnad som det innebär slipper därför den enskilde om återförvisning inte sker. Det blir bra rättspraxis. 

Utan samordnande myndigheter blev det bidragsbrott

Hovrätten för Västra Sverige har i dom den 28 november 2025 (mål nr B 7535-24) dömt en kvinna för bidragsbrott. 

Kvinnan hade lämnat olika uppgifter till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, vilket ledde till att hon fick bidrag från Försäkringskassan för dagar då hon arbetade. Till sitt försvar anförde kvinnan att hon trodde att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samordnade sina uppgifter, så att hon bara skulle behöva lämna uppgifterna till den ena av myndigheterna. Det gjorde inte myndigheterna och hon hade lämnat felaktiga uppgifter på ett sätt som fick hovrätten att bedöma det hela som uppsåtligt.

Det vore bra om myndigheterna skulle samordna sina uppgifter. Då hade ett sådant här bidragsbrott inte kunnat inträffa. Samtidigt är det ytterst upp till den person som vill ha bidrag att med korrekta uppgifter till alla berörda myndigheter ge dem riktiga underlag för sina beslut. Domen är bra, även om den med en bättre samordning aldrig skulle ha behövts. 

Alkoholfri dryck får inte säljas som gin

EU-domstolen har i dom den 13 november 2025 (mål nr C-563-24) slagit fast att en dryck inte får säljas under beteckningen gin, om den inte uppfyller EU:s regler för vad gin ska bestå av. Det omfattar bland annat att drycken ska innehålla en minsta andel alkohol.

Målet gällde försäljning av en alkoholhaltig dryck i Tyskland under namnet "Virgin Gin Alkoholfrei" (Virgin gin alkoholfri). Det räckte inte att produktnamnet innehöll beteckningen alkoholfri, eftersom det också innehöll beteckningen gin. EU-domstolens dom innebär inget förbud mot att sälja produkten, bara förbud mot produktnamnet som innehöll ett namn reserverat för en viss spritdryck, gin. 

Även om jag kan se fördelar med att reservera produktnamn för vissa produkter, kan det gå till överdrift när det ändå framgår tydligt av det fulla produktnamnet att det gäller en alkoholfri variant av spritdrycken i fråga.

Upphandling från tredjeland kan begränsas

En ny utredning lägger fram förslag till nya regler om offentlig upphandling. Det är Tredjelandsleverantörers tillträde till upphandlingsförfaranden, Ds 2025:29.

Enligt förslagen kommer det att bli lättare för upphandlande myndigheter att utesluta anbud från tredjeländer som EU inte har frihandelsavtal med. 

Det här är bra förslag. Det skulle underlätta att utesluta anbud från företag från länder som i princip är fientligt inställda till Sverige. 

Inget vite mot enskild firma

Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt har i dom den 19 november 2025 (mål nr M 4496-25) slagit fast att ett vitesföreläggande inte kan rikta sig mot en enskild firma. Ansökan om utdömandet av vitet avslogs.

En kommun hade riktat ett vitesföreläggande mot en enskild näringsidkare, identifierad genom näringsidkarens enskilda firma. Domstolen konstaterar dock att ett grundläggande krav för att ett vite ska kunna dömas ut, är att det är riktat mot en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Det framgår av 2 § lagen (1985:206) om viten. En enskild firma, som inte är ett självständigt rättssubjekt, kan därför inte bli föremål för ett vitesföreläggande. Även ansökan om utdömande av vite ska vara riktad mot en adressat i viteslagens mening. När varken vitesföreläggandet eller ansökan, som i detta fall, är riktade mot en adressat i lagens mening, finns det inte förutsättningar för att utdöma något vite. 

Domen kan synas väl formalistisk. Det är ofta mycket lätt att ta reda på vilken fysisk person som driver näringsverksamhet under en viss enskild firma. Samtidigt handlar viten om statligt tvång mot enskilda personer, då är det väldigt viktigt att alla formella krav följs. Det gör att den här domen är bra.