Högsta förvaltningsdomstolen har i beslut den 24 oktober 2025 (mål nr 5442-24) avvisat en ansökan om rättsprövning av ett beslut av regeringen att inte ändra en länsstyrelses beslut att upphäva en detaljplan.
Kommunen hade antagit en detaljplan, som överklagades till länsstyrelsen. Länsstyrelsen biföll överklagandet och upphävde kommunens beslut om att anta detaljplanen. Kommunen överklagade till regeringen, som avslog överklagandet. Ett bolag som ansåg sig berört av beslutet om detaljplan begärde då rättsprövning av regeringens beslut och skadestånd.
Rättsprövning av regeringsbeslut kan ske av Högsta förvaltningsdomstolen om beslutet inkräktar på enskildas rättigheter. Det ska föreligga en reell och seriös tvist, tvisten ska gälla en rättighet som har sin grund i den nationella rätten och denna rättighet ska kunna karaktäriseras som en civil rättighet. Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen (2010:900) är det en kommunal
angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Detta är det s.k.
planmonopolet. Endast kommunen, med vissa i detta fall inte aktuella
undantag, har befogenhet att anta planer. Det är också kommunen som avgör i vilka fall
planläggning ska ske. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade utifrån detta att bolaget inte hade någon i svensk nationell rätt grundad rättighet att det skulle upprättas en detaljplan. Begäran från bolaget avvisades därför.
Det är ett tydliggörande beslut, vilket är bra. Detaljplaner kan ge markägare och andra rättighetshavare möjlighet att utnyttja mark på sätt som oftast inte vore möjliga utan detaljplaner, men det finns för den sakens skull ingen rätt för markägare att kräva att det blir en detaljplan. Det understryker att planmonopolet ligger hos kommunen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar