Regeringen har utfärdat förordningen (2020:246) om statligt stöd för kulturevenemang som har ställts in eller skjutits upp med anledningen av spridningen av sjukdomen covid-19. I de flesta fall är jag emot statligt stöd till kulturevenemang. Med anledning av pandemin kan det ändå finnas skäl för den här typen av stöd, för att stödja ekonomin för företag och därmed arbetstillfällen under denna exceptionella tid. Det är ändå inte det som är mest intressant med förordningen.
Det organ som betalar ut stödet har under vissa omständigheter uppräknade i 13 § förordningen rätt att helt eller delvis besluta att stöd inte skall betalas ut.
På de grunder som anges i 13 § får samma organ besluta att kräva tillbaka utbetalt stöd, enligt 14 §.
I 17 § förordningen hänvisas till att det finns regler om överklaganden till allmän domstol i 40 § förvaltningslagen (2017:900). Det finns dock förbud mot att överklaga andra beslut än beslut enligt 13 §.
Det här överklagandeförbudet är intressant. Den arrangör som nekas stöd enligt 13 § har rätt att överklaga beslutet om att stödet nekas. Den arrangör som får stöd, men sedan får ett beslut om att stödet måste betalas tillbaka enligt 14 §, har inte rätt att överklaga beslutet om att stödet måste betalas tillbaka. Det innebär att om det organ som ansvarar för att ge ut stödet vill begränsa stödet utan att beslutet om begränsningen skall kunna överklagas, är det bara att betala ut allt stöd enligt ansökan och sedan besluta om att hela eller delar av det måste betalas tillbaka. Det framstår inte som genomtänkt. Det borde gå att överklaga beslut enligt 14 § också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar