För sjuttio år sedan i går, den 30 mars 1945, intog Sovjetunionen den tyska hamnstaden Danzig, våra dagars Gdansk i Polen. Därefter styrdes staden av kommunistiska diktaturregimer ända till 1989. Danzig blev en självständig fristat efter första världskriget, eftersom segrarmakterna inte ville att den skulle tillhöra Tyskland. Liksom Tyskland blev Danzig en diktatur och de styrande hade sympatier med de tyska nazisterna. I september 1939 anslöt sig Danzig till Tyskland.
Jag har en förkärlek för kontrafaktiska historiska resonemang. Jag anser att det var ett strategiskt misstag av Danzig att ansluta sig till Tyskland i stället för att förbli en självständig stat neutral i kriget. Danzigs styresmän kunde naturligtvis inte förutse den sovjetiska ockupationen, men de borde ha sett ett tyskt nederlag i andra världskriget som en möjlighet och hållit sig neutrala. Kanske var det bra för kriget mot Tyskland att Danzig inte höll sig utanför, och med neutralt flaggade fartyg bedrev handel för tysk räkning? Å andra sidan hade det varit bra för Danzigborna att tillhöra en neutral fristat 1945. Den fristaten hade då kunnat leva kvar och hållit sig utanför Sovjetunionens förtryck. De polska protesterna mot kommunismen genom fackföreningen Solidaritet, hade kanske då uppstått i grannstaden Gdynia i stället.
Danzig hade nu kunnat vara en separat, tyskspråkig medlem av EU.
1 kommentar:
Hej. Eftersom det inte hjälpte något annat land och folk i Östeuoropa att inte hört till Tyska Riket före WKII så skulle det givetvis inte ha hjälpt Danzigborna heller. Säkert hade ett icke-kommunistiskt Polen gjort samma sak som det kommunistiskska Polen med Danzig, en stad som de gärna ville haft 1919 redan. 18 miljoner tyskar inom och utanför 1938 års tyska gränser var prisgivna av britter och amerikanare åt Stalin - det är snarare dessa som skall klandras i första hand för att de samarbetade med Sovjetunionen.
Vad kan man göra för att försona Europas folk? Jo, sluta skuldbelägga tyskarna och ge dem möjlighet att få ersättning för det som stulits av dem alternativt åter få egendom som på flera håll står öde. Långt från alla i efterkommande generationer är intresserade av sin specifika släktgård, men en ursäkt är det minsta Polen, Tjeckien och Ryssland kan uttala till tyskarna. Trots att detta inte skett kan man ändå konstatera att god vänskap existerar och en välkomnande attityd är allra vanligast.
Skicka en kommentar