Osmakligt namn på ett pris

Jan Myrdalsällskapet har delat ut sitt stora pris, det så kallade Leninpriset. Det gick i år till Michael Wiehe. Det lilla priset,  Robespierrepriset, går till författaren Sara Beischer.

Jag är en stark anhängare av yttrandefrihet och anser att vem som helst skall kunna dela ut priser uppkallade efter diktatorer och massmördare som Vladimir Lenin. Det är ändå ett osmakligt namn på ett pris. Namnet är så pass osmakligt, att jag nästan skulle vilja bli tilldelad Leninpriset, bara för att få chansen att tacka nej till det. Jag antar dock att jag står alldeles för långt till höger på den politiska skalan, för att någonsin kunna komma på fråga för detta pris.

Enhälligt vald

Efter Decemberöverenskommelsen kom det en del intern kritik, från vissa moderater gentemot de ledande moderaterna, mot överenskommelsen. Anna Kinberg Batra var då Moderaternas gruppledare i Riksdagen och valberedningens förslag till partiledare. Hon var med och förhandla fram överenskommelsen och med om att presentera den offentligt. Hon blev därmed måltavla för en del av kritiken. I dag blev hon vald till partiledare vid partiets extrastämma. Hon valdes enhälligt. Oavsett kritiken, har hon alltså ett tydligt och starkt internt stöd. Det är bra! Jag känner Anna Kinberg Batra sedan länge och är övertygad om att hon kommer att bli en bra partiledare. Hon skulle också bli en utmärkt statsminister.

Djurplågeri

Hovrätten för Västra Sverige har i dom den 30 december 2014 (mål nr B 4700-14) dömt två hundägare för djurplågeri. Därmed fastställs tingsrättens dom. Ett vittne hade sett hur var och en av dem givit hunden upprepade knytnävsslag.

För mig är det självklart att upprepade knytnävsslag mot en hund är djurplågeri. Det är bra att ett sådant beteende får rättsliga konsekvenser.

Princip för medborgarskap

Moderata ungdomsförbundets första vice ordförande Louise Meijer har skrivit i Svenska Dagbladet och förespråkat att svenskt medborgarskap skall börja tilldelas personer, enbart på den grunden att de är födda i Sverige. Det enda argumentet för detta, är att göra Sverige "mer öppet". Det är ingen god idé.

Det finns två vanliga principer för hur medborgarskap tilldelas. Sverige följer ius sanguinis, blodets rätt, vilket innebär att om en förälder till ett nyfött barn är svensk medborgare, ärver barnet medborgarskapet i och med födelsen. De flesta länder i Europa tillämpar den här principen. Den andra principen är ius soli, territoriets rätt. Den innebär att om ett barn föds på ett lands territorium, blir barnet medborgare i landet. Storbritannien, USA och Canada följer den principen. Enligt ius soli kan ett nyfött barn bli medborgare, utan att föräldrarna har någon anknytning till landet alls.

Det finns många undantag från huvudprinciperna. Alla länder har sina egna regler om medborgarskap.

Det är mer rimligt att medborgarskapet innebär ärvda privilegier, än att det innebär privilegier grundade i på vilken plats en människa är född. Arvsrätt finns inom alla rättsordningar. Gränsen för statens jurisdiktion har visserligen med statens territorium att göra, men jag kan inte se några hållbara argument för att medborgarskapet skulle utgå från födelseplatsen för det. Om jag skulle äga ett lägenhetshus, vore det rimligt att hyresgästers barn skulle kunna ärva hyresrätter där, men inte att personer som fötts på fastigheten därigenom skulle ha förtur till en hyresrätt där. Det vore också rimligt att hyresgästers barn skulle ha full tillgång till husets gemensamhetslokaler, såsom trapphus, tvättstuga o.dyl., inte att barn som råkat födas där skulle ha det.

Det är rimligare att ett barn fött av svenska medborgare utomlands blir svensk medborgare, än att ett barn fött av utländska medborgare som råkar befinna sig i Sverige blir svensk medborgare. Det förra följer av ius sanguinis, det andra skulle följa av ius soli.

Svensk medborgarskapsrätt bör fortsätta följa sin hävdvunna princip, grundat på ius sanguinis.

Några reflektioner om decemberöverenskommelsen

Riksdagsmannen och juristen Andreas Norlén (m) ger här en rimlig syn på decemberöverenskommelsen. En del av kritiken har dragit konsekvenser in absurdum av vad överenskommelsen skulle kunna medföra.

 

Visst har det varit turbulent i riksdagen för att Stefan Löfven inte har agerat som en statsminister i en parlamentarisk demokrati brukar göra. Vid budgetvoteringen var Socialdemokraterna och Miljöpartiet förvarnade om hur Sverigedemokraterna skulle rösta. Då hade de kunnat rösta på Sverigedemokraternas budgetmotion i kontrapropositionsvoteringen. Det hade gjort Sverigedemokraternas budgetförslag till huvudalternativ mot regeringens budgetproposition. Regeringspartierna skulle därmed ha fått Alliansen att lägga ned sina röster i slutvoteringen och budgetpropositionen hade gått igenom.

 

När Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte gjorde detta och sedan förlorade slutvoteringen, säger parlamentarisk praxis att regeringen bör avgå. Budgeten brukar vara en så kallad kabinettsfråga. Det finns dock ingen regel som säger att regeringen måste avgå, kanske för att man aldrig har ansett att det behövs. Hur som helst, när Löfven inte avgick, var det inga regler som han därigenom bröt emot. Han bröt bara mot vad som brukar förväntas av en ledare i en parlamentarisk demokrati. Det är dock inte olagligt.

 

Ett alternativ till att avgå, är att utlysa nyval, det som heter extra val i regeringsformen. Stefan Löfven aviserade att han tänkte utlysa ett sådant. Med tanke på opinionssiffrorna, såg det ut som om ett nyval egentligen inte skulle leda till några nya styrkeförhållanden i riksdagen. Då skulle ett nyval innebära stora kostnader till ingen nytta. Jag är därför ganska nöjd med att det inte blir något extra val.

 

Det finns delar av processen fram till beslutet om att det inte blir extra val och regeringen sitter kvar, som jag inte är helt nöjd med. Det finns också delar av decemberöverenskommelsen som jag inte är alltigenom nöjd med. Å andra sidan är det så, när partier när en kompromiss - man kan inte bli nöjd med allt.

 

Nu återstår att skapa en konstruktiv oppositionspolitik och återkomma till valet 2018. Då kan Alliansen segra.

Inget extra val

I dag har vi fått veta att det extra val som hade aviserats till i mars nästa år inte blir av. Detta är en del av en överenskommelse mellan regeringspartierna och de fyra borgerliga partierna i Alliansen.

Oavsett innehållet i den så kallade decemberöverenskommelsen, är jag nöjd över att det inte blir något extra val. Ett extra val i mars skulle med största sannolikhet ha lett till ett likvärdigt parlamentariskt läge, kanske ännu sämre. Nu har vi tid på oss till september 2018 för att vända opinionen på allvar. Då kan Alliansen vinna i riksdagsvalet och därtill vinna flera kommunal- och landstingsval. Det ser jag fram emot.

Märklig talan

Ibland läser jag om rättsfall, där jag undrar varför någon över huvud taget har fört fallet till domstol. Ett sådant fall är Mark- och miljööverdomstolens dom den 16 december 2014 (mål nr F 7514-14).

Bakgrunden var att en vägsamfällighet beslutade vid sin årsstämma i mars 2014 att under en dag upplåta en skogsbilväg som tillhör vägsamfälligheten till en SM-deltävling i rally. Skogsbilvägen var avsedd för att komma åt skogsfastigheter, beslutet fattades ett halvår i förväg och genom upplåtelsen skulle vägen komma att repareras efter tävlingen utan kostnad för vägsamfälligheten. Ett par som var medlemmar i vägsamfälligheten överklagade emellertid beslutet. De hänvisade till att vägen skulle vara avstängd under tävlingsdagen, vilket skulle inskränka deras förfoganderätt över vägen.

Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Paret överklagade, men även Mark- och miljööverdomstolen avslog överklagandet. Domstolen ansåg att begränsningen i delägarnas nyttjanderätt vägdes upp av att vägen reparerades utan kostnad för vägsamfälligheten och dess medlemmar. Vägen var inte sådan att den behövde användas varje dag. Eftersom beslutet fattades ett halvår i förväg, kunde medlemmarna också anpassa sig till beslutet i god tid.

Om vägsamfälligheten hade köpt tjänsten att reparera vägen, skulle vägen sannolikt också ha varit avstängd, kanske en hel dag. Även då skulle nyttjanderätten alltså ha varit inskränkt, men det hade dessutom kostat vägsamfälligheten en hel del pengar.

Jag kan egentligen bara spekulera i att paret som överklagade, egentligen var motståndare till rallytävlingen och försökte hitta något sätt att stoppa den. I övrigt verkar vägsamfällighetens beslut bara ha varit till fördel för alla inblandade parter. Det är då svårt att se något gott skäl att överklaga. Vi skall ändå vara glada över att vi har ett opartiskt rättsväsende som även tar till synes märkliga överklaganden på allvar.