Tillåts utländska homosexuella genomgå hindersprövning för äktenskap i Sverige?

Kammarrätten i Stockholm har i dom den 6 november 2014 (mål nr 862-14) avgjort frågan om ett irländskt homosexuellt par skulle få genomgå hindersprövning för att ingå äktenskap i Sverige. Kammarrätten fann, i likhet med Skatteverket och förvaltningsrätten, att ansökan om hindersprövning skulle avslås. Skälet var strikt formellt: de två sökande hade inte styrkt sina identiteter, utan bara skickat in papperskopior av sina pass.

Vid sidan om själva domen, uttalade sig kammarrätten också om ifall hindersprövning skulle ha kunnat godkännas, ifall de sökande hade identifierat sig. Till skillnad från Skatteverket och förvaltningsrätten, fann kammarrätten att så var fallet. Huvudregeln är att utländska medborgare som inte är bosatta i Sverige, endast får ingå äktenskap här om båda skulle kunna ingå äktenskap i länderna där de bor eller är medborgare, enligt 1 kap. 1 § andra stycket lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I målet var det visserligen visat att irländsk lag erkänner civila partnerskap för homosexuella och att homosexuella som har ingått äktenskap utomlands räknas i Irland som om de ingått sådant civilt partnerskap, men kammarrätten ansåg inte att detta ensamt var tillräckligt. Efter ett längre resonemang med utgångspunkt från förarbetena till ändringar i nämnda svenska lag, fann kammarrätten ändå att hindersprövning borde kunna genomföras. Ett äktenskap skulle inte innebära något s.k. haltande rättsförhållande, eftersom äktenskapet skulle erkännas i Irland som civilt partnerskap. Irland erkänner uttryckligen samkönade svenska äktenskap som sådana civila partnerskap. Kammarrätten ansåg inte heller att ingående av äktenskap skulle medföra att Irland skulle anse att Sverige ej skulle respektera irländsk rättsordning. Det förelåg därför, enligt kammarrätten, särskilda skäl att endast tillämpa svensk lag på frågan och därmed tillerkänna de sökande rätten att genomgå hindersprövning i Sverige för att här ingå äktenskap.

I sak tycker jag att kammarrättens resonemang är vettigt och bra. Frågan är dock vilken juridisk tyngd det har. Det är obiter dicta, det vill säga uttalanden om juridiken som ligger vid sidan om de frågor som är avgörande för målets utgång, jus decidendi. Det var redan klart att överklagandet skulle avslås, eftersom de sökande inte hade kunnat identifiera sig. Den som, liksom jag, håller med om kammarrättens resonemang, bör inte dra för stora växlar på det. Det är i så fall tryggare att avvakta en dom där samma resonemang förs för att faktiskt avgöra den fråga som var föremål för domstolens prövning. Då får resonemanget en betydligt större tyngd.