Högsta domstolen har i dom den 28 december 2022 (mål nr Ö 1120-22) upphävt ett vite som en tingsrätt hade dömt ut och som hovrätten hade upprätthållit.
Målet gällde en kvinna som hade blivit kallad till rättegång. Hon kom till rättegången och hade med sig sitt barn, som var drygt 1½ år gammalt. Tingsrätten dömde ut vite mot henne som om hon hade uteblivit från domstolen, för att rättegången inte ansågs kunna hållas när det lilla barnet var närvarande. Hovrätten höll med tingsrätten.
Högsta domstolen konstaterar att vite har en straffrättslig karaktär. Viten får därför bara dömas ut om skälen för att döma ut viten är klara. Bestämmelsen om vite för att utebli från rättegång handlar bara om att just utebli. Den som kommer, men av andra skäl agerar på ett sätt så att domstolen anser att rättegången inte kan hållas, kan inte ådömas vite för att utebli från rättegången. Sedan lägger Högsta domstolen till att den som kommer, men avviker innan rättegången är klar, kan ådömas vite för att utebli.
Det är en bra dom. Viten ska givetvis bara dömas ut om en bestämmelse om vite tillåter det. En bestämmelse om vite kan inte tolkas analogt, så som tingsrätten och hovrätten verkar ha gjort.
Varken i tingsrättsdomen, hovrättsdomen eller Högsta domstolens dom framkommer det vad det var som innebar att tingsrätten ansåg att rättegången inte kunde genomföras. Det kan inte bara vara det faktum att ett litet barn var med. Många barn i den åldern kan mycket väl vara tysta och lugna, så att de inte stör en förhandling eller liknande i det rum där de befinner sig. Nu spelade det till slut ingen roll i Högsta domstolen, men det är avgörande skäl som jag anser saknas i domarna från tingsrätten respektive hovrätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar