När jag var liten, hade en av mina systrar en nalle som hette Syndomnalle. Det var inget speciellt med den nallen, bortsett från att den kanske såg ut att vara litet mer ledsen än andra nallar. Den fick aldrig någon specialbehandling, det var varken den nalle som min syster lekte mest eller minst med. Det hörde nog till saken, att min syster hade hittat nallen utomhus, på en allmänning. Då var det synd om denna nalle, på så sätt att den hade blivit kvarglömd en gång i tiden.
Nu för tiden hade "Syndomnalle" varit ett utmärkt namn för många nallar, tillhörandes de lättkränkta människornas skara som numera är så stor. Kanske skulle dessa människor rent av vilja kalla sig "Syndommänniska"?
Visst kan det vara synd om en nalle eller ett litet barn. En vuxen människa bör dock göra allt hon kan, för att andra inte skall tycka synd om henne. I rimlighetens namn bör vuxna människor känna skuld och skam, om de försöker få folk att tycka synd om dem. En allmän målsättning för varje vuxen människa måste vara att så långt som möjligt klara sig själv, genom eget arbete eller genom att med inkomsten av det egna arbetet köpa tjänster av andra. Det kan vara synd om en vuxen människa, men hon borde själv vilja att så få människor som möjligt, så sällan som möjligt, skulle tycka synd om henne. Då bör hon se till att inte vara lättkränkt. Det är oftast bara att bestämma sig för det. Så slipper hon vara en "Syndommänniska".
Syndomnalle var inte lättkränkt. Han kände sig inte ens kränkt av sitt udda namn. Det är rätt attityd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar