En julresa

(Tidigare publicerad den 14 december 2016 på min arbetsgivare Transportstyrelsens interna nät, jag är författare till texten.)


Julen 2117 var Per Erik Svenssons första jul utan sina barn. Det hade varit ett hemskt år, då han mist båda sina barn i sjukdom respektive olycka och därefter genomlidit en hemsk skilsmässa med sin fru. Nu var han inbjuden att fira jul med sin lillasyster Zaras familj. Det var alltid något.


Per Erik hade lovat att spela tomte. Det hade han gjort förut, så det var inget nytt. Han var militär och tog på sig sin fältuniform för kvällen. Fältuniformen var ett under av ny teknik. När han hade den på sig, kunde han inte upptäckas av infraröda kameror, radar eller det mesta av annan teknik. Han kunde själv välja hur uniformen skulle se ut, alltifrån att han smälte in i bakgrunden, till festklädsel eller jultomtens röda dräkt. Det här gjorde att han inte heller hade någon permissionsuniform, fältuniformen kunde ju fås att se ut som en sådan.


Medan Per Erik gjorde sig i ordning, drack han en julöl för att komma i rätt stämning. Den var stark och god. På radion spelade de julsånger, men det var för många glada sådana, så han stängde av. Innan han lämnade sitt hem, tog han sig ett litet glas renat brännvin och skålade med bilderna på sina barn, som hängde på väggen. "Jag hoppas att ni har en god jul, var ni än är. Jag skall försöka glädja era kusiner i kväll", sade han.


Per Erik öppnade ytterdörren, kände vinterkylan och slängde en blick på sina grannars fina gammal Mercedes Benz från 2080-talet. Den stod på deras välskottade infart. Per Erik själv var mer stolt över sin nya Opel. Den behövde inte stå utomhus. Per Erik tog fram bilens fjärrkontroll och tryckte på en knapp. En liten klump bredvid honom på hallgolvet rullade ut på infarten och vecklade ut sig till en bil. De tomma utrymmen som utgjorde plats för passagerare, bagage med mera på en körklar bil, behövdes inte när bilen var parkerad. Hans bil var till och med förprogrammerad att fälla ihop sig själv och parkera innanför ytterdörren, om han lämnade den tom på infarten.


Väl inne i bilen upptäckte Per Erik att den inte satte på honom säkerhetsbältet själv, som den brukade. Sätet var förprogrammerat för honom, men när han hade fältuniform, registrerade inte bilen att han satte sig i den. Det gjorde inget, han kunde sätta på sig säkerhetsbältet själv. Han behövde inte bekymra sig över vinterhalkan, när bilen väl började rulla, den klarade det självkörande systemet själv. Säkerhetsbältet kunde ändå hjälpa, om bilen trots allt blev påkörd.


När han så satt på plats i bilen satte han den på full självstyrning. Han reste lätt: en kasse med julklappar och en sexpack öl. Han öppnade en ny öl, medan bilen började rulla.


Med full självstyrning kunde bilen åka fort. Per Erik kom från hemmet i Örebro till sin systers familj i Norrköping på en dryg halvtimme. Det var lagom tid för ytterligare ett par öl, medan han tittade på film. Mörkret föll, medan han åkte.


Enligt överenskommelse började Per Erik med att anlända som jultomte. Fältuniformen gjorde att husets varningssystem inte noterade honom och inga lampor lös upp trädgården eller väggen, när han klättrade upp och tog sig in genom ett takfönster som hans syster hade lämnat olåst. Barnen var fem och tre år gamla och blev överlyckliga över att få träffa jultomten. Hans svåger Arne blev så pass nöjd, att han bjöd jultomten på het starkvinsglögg. Per Erik levde in sig i rollen och skrockade förnöjt, när han hade druckit glöggen.


Något senare anlände han till Zaras familj som sig själv. Barnen kunde inte vänta med att berätta vem som nyss hade varit där. Arne bjöd honom på välkomstdrink, återigen starkvinsglögg. Han låtsades givetvis som om han inte nyss hade fått något.


De hade en lång och mycket trevlig julmiddag. Barnen fick avvika för att inviga sina nya leksaker, innan de gick och lade sig. Per Erik, Zara och Arne satt uppe länge och pratade. Det blev många öl och julsnapsar.


Framåt småtimmarna började samtalet ebba ut. De var trötta allihop. Arne började plocka undan från bordet. Per Erik reste sig upp för att gå. Han vinglade litet, men tackade så mycket.


"Du kan ju sova över, om du vill", sade Zara. "Då behöver du inte köra hem full."


Per Erik log brett. "Tack, men det var länge sedan man behövde vara nykter för att köra bil. Jag har ju en helt självkörande bil."


De julklappar han hade fått av Zara och hennes familj var teckningar från barnen och ett presentkort från Zara och Arne. Han stoppade dem i innerfickan. Precis innan han skulle gå, frågade Arne om han inte ville sova över. "Barnen skulle uppskatta om du följde med oss till julottan", sade Zara.


Per Erik tackade ändå nej, vänligt men bestämt. "Jag vill ta det lugnt i morgon, jag arbetar på annandagen", förklarade han. Han älskade Zaras och Arnes barn, men orkade inte säga att varje minut han tillbringade med dem, påmindes han om sina egna barn.


Det var halt när han gick ut till sin bil, men det var en kort bit att gå även i Per Eriks överförfriskade tillstånd. Han valde funktionen att köra hem med full självstyrning på bilens fjärrkontroll och satte återigen på sig säkerhetsbältet manuellt. Efter en liten stund i bilens värme somnade han.


När bilen kom hem, sov Per Erik fortfarande, klädd i sin fältuniform, som gjorde att bilen inte registrerade att han satt där. Bilen noterade dock att den kom hem. I enlighet med sin programvara, vecklade den ihop sig och ställde sig i Per Eriks hall.


Polisen hittade det som var kvar av Per Erik i bilen på tredjedag jul.