Det är den sjätte november och vi högtidlighåller minnet av kung Gustav II Adolf.
Det mest bestående minnet av Gustav II Adolf torde vara protestantismen i norra Tyskland, Norden och vissa andra delar av världen. Nu i höst har påven besökt Sverige för ett toppmöte mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Kanske är det början på ett närmande mellan dessa två inriktningar av kristendomen.
Gustav II Adolfs segerrika krig i Tyskland ledde till att Sverige vann flera provinser vid den tyska nordkusten. I Svenska Pommern blev invånarna med tiden nöjda med den svenska överhögheten. När Tysk-Romerska riket föll 1806, började Sverige införliva Svenska Pommern i riket och införde bland annat svensk lag.
Det är min fasta övertygelse att ett av Sveriges sämsta politiska beslut skedde vid förhandlingarna inför freden i Kiel med Danmark 1814. Sverige fick igenom sin önskan att byta ut Svenska Pommern – där invånarna var nöjda med att tillhöra Sverige – mot en summa pengar och Norge – där ingen ville tillhöra Sverige. Mindre än hundra år senare blev Norge självständigt, efter en folkomröstning med överväldigande majoritet för detta. Då hade Sverige varken Svenska Pommern eller Norge och alla landvinningar från Westfaliska freden var ett minne blott. Många av invånarna i det som en gång var Svenska Pommern hade säkert hellre tillhört Sverige medan Tyskland styrdes av nazister och Östtyskland av kommunister under tiden 1933-89.
Oavsett vilket bestående minne som kommer att leva efter Gustav II Adolf några sekler ytterligare in i framtiden, kan vi ändå högtidlighålla hans minne. Hans gärning hade positiva effekter för Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar