I eftermiddags hörde jag en programledare på radio uttala ordet "kimono" med tje-ljud i början. Ordet är ett lån från japanska och betecknar ett traditionellt japanskt klädesplagg. På japanska uttalas det med k-ljud i början. I svenska uttalas dock k i allmänhet med tje-ljud framför mjuk vokal, som i. Det faller sig oftast naturligt för svenskar att byta ut ett k-ljud framför en mjuk vokal mot ett tje-ljud. Om kimono i framtiden snarast uttalas med tje-ljud på svenska, är det måhända en naturlig utveckling av det svenska språket. Alla språk utvecklas, låneord utvecklas med de språk där de har lånats in.
Över lag är jag konservativ, när det gäller språkfrågor. Frågan är dock vad som är mest konservativt: att hålla på de traditionella svenska uttalsreglerna och godkänna tje-ljud framför "i" i ord som "kimono", eller att hålla på det uttal som det inlånade ordet hade från början? Många låneord har ett ursprungligt uttal som svenskar sällan kan uttala, så vad gör man då? Det är oftast onödigt att uppfinna nya svenska ord för inlånade företeelser, när det finns ord på företeelserna som kan följa med. Det kan däremot vara bra för den svenska förståelsen och för svenska användare, att anpassa låneordet till det svenska språket. Kanske händer just detta med ordet "kimono"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar