Riskerna med ett riksdagsuppdrag

Enligt Dagens Industri väntas Riksdagen inom kort fatta beslut om nya, mer inskränkta pensionsregler för riksdagsledamöterna.

Det är dock meningen att de gamla reglerna skall gälla för riksdagsledamöter som blir omvalda 2014, medan de nya reglerna bara skall gälla dem som blir nyvalda 2014 eller senare. Detta sker efter en uppgörelse över blockgränsen mellan Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna. Riksdagens övriga partier är emot en sådan övergångsregel.

Ärendet behandlas först i Konstitutionsutskottet. Dess ordförande Peter Eriksson (mp) säger enligt Dagens Industri: "Ställer man upp i valet 2014 vet man ju vad som gäller, ställer man inte upp på det är det bara att låta bli att kandidera."

Moderaternas talesman i frågan, Lars Elindersson, kommenterar detta uttalande: "Riktigt så enkelt är det inte, man har ju lämnat sin yrkeskarriär." Socialdemokraternas gruppledare i utskottet Björn von Sydow säger: "De [omvalda] har gått in i riksdagsarbetet med den förutsättningen, det är ett stort risktagande man gör när man tar uppdraget."

Den artikel jag har läst lämnar inte svar på alla mina frågor. Det bör rimligtvis finnas förslag på övergångsbestämmelser, oavsett vilken linje man väljer. I grunden håller jag med om att de som nu är riksdagsledamöter bör få behålla sina pensionsförmåner, men inte av de skäl som partiföreträdarna anför. Jag är principiellt motståndare till retroaktiv lagstiftning. Även om det kan finnas skäl att göra undantag, har jag inte läst om några sådana skäl här. Min grundinställning är att pensionsförmåner är något som förtjänas under den tid man arbetar och då skall dessa förmåner inte försämras retroaktivt.

Grundproblemet är, som jag ser det, inte pensionerna. Grundproblemet är i stället att många riksdagsledamöter faktiskt lämnar sin yrkeskarriär bakom sig, i den mån de har haft någon, och trots riksdagsuppdraget inte är tillräckligt attraktiva på arbetsmarknaden.

Alla arbetstagare i Sverige har rätt att ta tjänstledigt från tillsvidaretjänster för heltidsuppdrag som politiker. Med tjänstledigt från en heltidstjänst skulle många riksdagsledamöter kunna återgå till yrkeslivet på dagen, om så vore nödvändigt. De som har varit egna företagare kanske har litet svårare, men är de tillräckligt kompetenta och driftiga bör de ha möjlighet att försörja sig ändå. Det kan bli problem för de heltidspolitiker som aldrig har jobbat med annat än politik, men å andra sidan anser jag att det är orimligt att någon människa skulle gå genom hela livet och aldrig jobba professionellt med något annat än politik. Politik bör inte vara en yrkeskarriär, utan ett hedersuppdrag, om än under några år på heltid.

Jag kandiderar själv till riksdagen inför nästa val. De försämrade pensionsförmånerna avskräcker inte mig. Min tanke har aldrig varit att tillbringa resten av livet som heltidspolitiker, även om jag skulle komma in i Riksdagen 2014. Jag har en bra tillsvidaretjänst som verksjurist på en stor statlig myndighet, som jag kan ta tjänstledigt ifrån. Där vore en tid som riksdagsledamot en merit. Jag skulle också ha möjlighet att återvända till denna tjänst på dagen, om den politiska situationen skulle kräva det. Det var först sedan jag fick en tillsvidaretjänst av detta slag, som jag 2010 för första gången kandiderade till ett heltidsuppdrag som politiker, även då på riksdagsvalsedeln för Moderaterna i Örebro län. Jag hoppas komma på en något högre plats denna gång än den tolfteplats jag hade då.