En svensk fältpräst i Afghanistan har blivit granskad av domkapitlet i Härnösands stift, sedan han berättat i en tidningskrönika att han har bemannat en kulspruta. Han har blivit tillsagd att han inte får göra så. Fältpräster får visserligen vara beväpnade, enligt domkapitlet, men bara för skydd av sig själva, inte för att skydda andra. Prästen skall enligt uppgift ha "insett sitt misstag" och får fortsätta sin tjänst.
Jag har inte läst allt om detta ärende, men utifrån det jag har läst tycker jag att det är en märklig inställning av domkapitlet. I försvaret av den egna personen ingår försvaret av sina vapenbröder. Självförsvar inbegriper försvar av hela den stridande grupp som man tillhör.
Det är klart att prästens främsta uppgift inte är att bemanna en kulspruta, men i en skarp situation måste prästens vapenbröder kunna lita på att även han gör allt han kan för att skydda hela gruppen. Om det då under omständigheterna är lämpligare att han bemannar en kulspruta än att han bedriver själavård, måste han kunna hantera kulsprutan. Det måste ses som en rättfärdig krigshandling, och kristna har haft läran om rättfärdiga krig alltsedan Augustinus av Hippo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar